Denna vägen passerar utanför vårt hus. Alltid när jag tittar bort mot den och ser den slingrande grusvägen så längtar jag efter att ta av mig barfota och vandra längs den. Förbi alla slinger och kurvor för att upptäcka vad som kan finnas längre bort. Bakom kröken.
Håller helt med dig! Bilden av vägen som bär iväg någonstans till något är mycket vacker! Man kan ana något i fjärran och det väcker ens nyfikenhet. Själv har jag alltid känt ett slags trygghet av grusvägar och upplever att de känns så levande på något vis.
SvaraRaderaJa, Lena så är det med mig också....trygghet. Kanske för att den är gjord av ett naturligt material. Vi människor är nog mycket mer connectade till naturen än vad vi stadsbarn tror.
SvaraRadera